lelvisen

Idag lyser solen igen. :)
Blir till att gå ut och sätta sig med en bra bok sen, när solen kommit fram till trappan!
Satte mig på balkongen igår, och höll på att dö av värmeslag.
Haha, satt med min vatten flaska och sprayade vatten på mig för att orka lite iaf.
Ronnie dum förklarade mig eftersom det fortfarande finns snö på backen.
Men va fasen, jag vill också njuta av solens strålar..
Inte för att jag fick särskilt mycket färg, men bara grejen att njuta av denna underbara sak.
Det var så ljuvligt!
Och det kom inte en liten kille till oss igår heller :)
Enda dagen jag absolut inte ville att han skulle titta fram, då skulle han bli mobbad varje år vid sin födelsedag.
Och det vill jag ju inte :(
Men han höll sig i skinnet och stannade kvar..
Nu är Ronnie lång ledig (dvs fredag,lördag,söndag och måndag!) så vill han titta ut nån av dom dagarna är det jättebra.
Slipper Ronnie få panik när jag ringer och han är i Norge med sin super sega lastbil.
Gud, han är verkligen beräknad att komma på söndag!
Dagen med stort D är snart här, men jag har inte en aning om när han kommer.
Kan så väl bli före som efter utsatt datum.
Troligtvis efter, med min tur!
Men bara jag slipper gå över två veckor är jag himla glad.
Men kan bara tänka mig vad jobbigt det måste kännas att passera datumet, när man lägger sig på kvällen och inget har hänt. Man bara jaha, om han inte kommer nu, när kommer han då?
Jag är verkligen höggravid nu!
Känns konstigt att säga att jag är i nionde månaden, vecka 39+4.
Hmm, haha ja en ren lycko känsla spred sig precis över hela mig.
För snart är han här, det är inte vecka 16+3 utan jag har nästan gått mina hela 40 veckor!
Kommer ihåg att jag bara längtade till första sparken, tills magen växte så att alla såg.
Nu behöver jag bara ta på magen så känner jag den där lilla lilla foten, och drar jag bara handen försiktigt över den så får jag mig ett svar.  Magen har växt, gått i sönder till den grad den kan gå i sönder.
Jag hoppades så på att inte få så många bristningar, men hela magen är verkligen full. Sträcker sig långt över naveln, och visst känns det rent ut sagt förj*vligt, MEN han är värd det! Han är det.
Det är som Ronnie säger, min mamma ångrar aldrig att hon fick mig! Och hon fick också bristningar.
Jag tror jag skiter i hur magen ser ut, när den lille väl ligger där och jag bara kan mysa. :)
Jag har sagt såhär, jag har fått bristningar för att jag varit gravid, en bebis, en livs levande varelse legat i min mage, inte för att jag varit tjock!
Tittar folk när jag går i bikini och viskar och säger att dom tycker att jag borde valt en baddräkt istället när jag visar mig bland folk så räcker det med snabb titt på den lille för att jag inte ska orka bry mig.
För jag har då något som dom inte har.
Det är ju otroligt att man går i nio månader och bär på ett barn, en människa!
Någon man ska ta hand om, ge all kärlek till.
Kan det bli finare än så?
Barnet ska veta att vad som än händer så står jag alltid där, jag finns där, jämt.
Och det bästa av allt är att jag vet att även hans pappa kommer att göra det.
Jag vet att han aldrig kommer att svika honom på det sättet.
Oavsett om vi går isär eller håller ihop, så vet jag att han kommer alltid ta honom i första hand!
Och det känns tryggt, väldigt tryggt.
Kolla bara hur han är med Elvis liksom :P
Haha, om jag ska klappa Elvis och han små låter lite grann för att han vill fortsätta sova ifred så kommer Ronnie som den överbeskyddande han är.
Ger mig en blick som säger mer än tusen ord, även fast han vet att jag inte visste att ELvis skulle låta så.
Haha.. Ja, han är rolig min älskling.
Jag Älskar Dig Sötnos!

Nu ska jag väl ta min lilla hund och mammas lite större hund ut och gå.
Kingen (mammas hund) känner nog på sig väldigt väl att jag är med barn, för han varken drar eller går fortare än mig. Blir det jobbigt och jag måste stanna så gör han också det. Säger jag till honom att han ska gå för at jag behöver en liten skjuts framåt så gör han det med, medans han håller koll på om jag verkligen orkar. :)
Hur sött är inte det då? Så det är riktigt kul att vara ute med honom nu, fast sen kanske det har lite med att göra att mammas andra hund gått bort och han måste växa till sig och ta över rollen!
Och det gör han, och han gör det bra :)
Men Turbo (den bortgågna hunden) kommer alltid ha sin plats hos oss, för finare och mer underbar hund har jag nog aldrig träffat tror jag. Gråt man, ja då satt han där och gav all kärlek han bara kunde. Han gav all sin kärlek jämt, i allt han gjorde.
Han var med under dom svåraste åren, (pappa är alkoholist) och han tog verkligen hand om oss.
Hade dagen varit extremt jobbig, så busade han till och rockade loss på kvällen när hela familjen låg i sängen.
Sprang fram och tillbaka, hoppade upp och ner.
Då kunde man som barn inte göra annat än att glömma allt och bara skratta.
Mamma skrattade hon med, antagligen för att hon blev så glad över att Turbo förstod och fick oss att skratta.
För det finns väl inget bättre än att se sina barn skratta, verkligen tok skratta?
Jag och mamma har haft våra duster, riktiga duster men vi har aldrig släppt taget om varann.
Jag älskar dig mamma!

Oj, nu blev det mer skrivet än vad jag hade tänkt. :P
Jaja, blir så när man sitter och filosoferar. :)
Nu ska iaf vovvarna få sig en härlig men en mycket sakta promenad!
Ha en super härlig dag :)



Här är våran älskade Turbo :)
Saknar honom mycket!